Jag vet inte när det började.
Kanske när jag var fyra år gammal, kanske var det när jag var två.
Jag visste, jag kände, jag förstod. Där och då startade resen, resan genom en värld av snårskogar.
Det började med att jag sprang, ofta väldigt fort, utan att egentligen se mig för.
Eller jag försökte iallafall att springa, ifrån mig själv. Jag sprang för att jag inte kunde sortera, för att jag inte hade några filter mot omvärlden.
Allt som sades, allt andra delade i känslor och i utryck gick precis rakt in i mig.
Och stannade där, till ett konstant virrvarr av brus.
Alla känslor blev mina sanningar.
Allt som hände utanför, blev det som hände inuti.
Jag har alltid varit väldigt duktig på att snappa upp stämningar, och som andra var, så kunde jag bli. Tills den dag jag valde att ställa mig på sidan om, och iaktta, den dagen jag kunde välja, då var jag 30 år.
Har väldigt svårt för människor som stjäl allting, uppmärksamhet, energi, känslor, ja allt. De som samtidigt ger mig sin, oro, sin rädsla, och sin rastlöshet.
Till skillnaden från då, så håller jag mig nu ofta väldigt långt borta från dessa möten. Samlar istället på de som ger mig energi, glädje och avslappning.
Det är inte bara människor som påverkar mig, utan miljöer, dofter, och ljus. Jag har alltid studerat omgivningen. När jag kommer in i ett rum ser jag hur ljuset faller, funderar varför just precis den saken ligger där, hur det doftar, och min egen placering i rummet. Allt det här blev otroligt påfrestande som liten, eftersom jag nästan aldrig kände mig bekväm någonstans.
Jag har fortfarande svårt att sortera, ta in, helst i stora affärer och i stimmiga miljöer, blir väldigt påverkad av för många saker, och för många möten. Jag kan bli desorienterad och kan ha svårt att koncentrera mig.
I min uppväxt lekte jag mycket i skogen, min familj och jag var väldigt mycket utomhus, vilket gläder mig otroligt mycket, där hade jag tid för återhämtning.
Naturen har en helt annan innverkan på mig.
Jag kan gråta över hur fint det är.
Jag kan skratta i regnet, och jag kan finna lugnet en sval höstkväll..
Jag kan bli vemodig, på ett skönt sätt, när vinden leker med mitt hår.
Naturen känns, på ett bra sätt.
Men jag förstod inte förens för några år sedan, hur jag fungerar.
När jag fungerar som bäst.
Jag får vara jag, jag får bli trött, och det viktigaste av allt, jag kan gå åt sidan om jag inte orkar.
Jag får undvika situationer som jag reagerar negativt på.
Förut tvingade jag mig till saker som jag kände att jag hade svårt att hantera, jag sa till mig själv att jag var löjlig och dålig, och var tvungen att utmana mig själv varje dag, det blev en tävling mot mig själv, om jag kunde klara det, eller inte.
Nu, försöker jag att vara snäll mot mig själv, och säga-Det är okej att inte vilja saker, eller att välja bort.
Det senaste åren har jag använt det som varit svårt att hantera som en styrka.
I möten med andra, så tar jag in, men inte såpass att jag blir alltför påverkad.
Frågar istället mycket, och lär mig varför andra människor är på ett speciellt sätt.
Nu kan jag vara där det händer mycket, där det är hög ljudnivå, där det är många intryck, för att jag mentalt håller mig en bit borta, att jag har funnit ett sätt att filtrera.
Jag kan fortfarande vara väldigt trött i många dagar , men nu vet jag varför, och kan finna tid för återhämtning.
Mina självporträtt i naturen har blivit ett sätt att hitta mig själv, min plats.
De känslorna jag får när jag är därute, med min kamera, de är så otrolig fina, tysta,
och mjuka.
Även möten och omgivningar känns mycket lättare, när jag har min kamera mellan mig och omvärlden. Då jag får måla världen genom mina ögon.
Naturen och fotograferingen har blivit mitt sätt att hitta rätt genom alla snårskogar.
På ett sätt som gör mig större och starkare, och som gör allting mer okomplicerat, lugnare och tryggare.
”Det här är jag.
Högkänslig, med fötterna på jorden och huvudet i det blå.
Obalanserad balanserad, med känslorna utanpå.
Misstrivs i betong och att stå i rad.
Målar skog i tanken i varje stad.
Älskar möten alla var för sig.
Dina berättelser det som gör dig till dig.
Älskar att vara ensam och att vara fler.
Känner saker det många inte alltid ser.
Är kanske inte alltid precis helt rätt.
Hittar ofta helt egna, förhållningssätt.
Har aldrig riktigt passat in precis.
Men lyckas ändå på något vis.
Att forma mina nätter till så mycket mer,
och mina dagar till det ingen annan ser.
Har ett inre av stjärnor och rosa fluff.
Är väldigt ödmjuk men ändå väldigt tuff.
Älskar dimma, regn och frost.
Allt med historia, patina och rost.
Står på sidan men ofta mitt upp i,
iakttar och betraktar, fängslad men fri.
En boll av känslor, det är vad jag är.
Har lärt mig att älska, att vara, precis just såhär.”
-Marléne